annanordlund

 

 

Min autistiska sida gjorde att jag var på plats i rätt hus på Akademiska hela 2,5 h innan läkartid. Och då hade jag även parkerat i ett parkeringshus, det är ju kul.. Men detta resulterade i att jag letade mig ner på stan tryggt förvisad om vart jag, EXAKT, skulle infinna mig kl 13.30 och fann mig därmed en skinnjacka som jag pratat om i många år att jag ska inhandla :)

 

Läkaren mätte min skelningsgrad och vi pratade om operationen som antagligen kommer att inträffa i Maj.

Vi kollade extra noga ifall dubbelseende kommer att inträffa efter operationen men det såg inte ut att finnas någon tendens till det och det känns skönt. Min hjärna är inte lätt att lura tydligen.

 

Läkaren var en jäkel på att kludda och pappret såg ut som kaos innan hon var färdig. Hon var duktig på att berätta att det var väldigt viktigt att vi fick till de rätta graderna så att de sedan skulle klippa av/flytta på muskeln rätt antal millimetrar, hon gjorde mig så nervös på kluddkaoset att jag försynt frågade om hon skulle renskriva det innan operationen.

 

Jag skelar på båda ögonen men eftersom jag tittar med "ett öga i taget" (och då ställs det rakt) varpå det andra ögat viker in sig mot näsan så måste jag bestämma vilket öga jag använder minst och det kommer att bli opererat.

Det ögat kommer att ställas näst intill rakt och sedan skulle tydligen de ögat som inte opereras anpassa sig efter det opererade ögat när det inte används. Fråga mig inte hur men det hade något med nerver att göra.

 

När jag var färdig där så letade jag mig ut till Ikea och lite andra butiker som jag åkt förbi tidigare under dagen, sen så åkte jag även ut till ett köpcentrum som låg på andra sidan Uppsala. Sambon hade inte tyckt att det varit så roligt med andra ord om han följt med.

 

Efter att ha suttit i bilen lätt framåtlutad och krampaktigt hållt i ratten så var jag trött när jag kom hem kan jag säga.

Det finns inte bara en lastbil på E4:an, vägräcke på vänster och gigantiskt hög och lång lastbil på höger, då känns körbanan helt plötsligt jäkligt liten. Vinddrag från lastbilen så det känns som att jag när som helst sugs in under den. Sen så är det ju tydligen inte tvåfiligt hur länge som helst heller så undan måste det gå! Dödsångest deluxe.

Jag kunde ju inte hjälpa att tänka "om ögonen samarbetat bättre, hade körbanan varit bredare då?"