annanordlund

Att vara ensam och uttråkad gör mig så fruktansvärt irriterad. Det är inte med mening men det blir bara så.
Ja, jag hade kunnat åka hem till Ljusdal i helgen, men 80% av alla jag vill umgås är mer på älsklingens "sida" att det skulle kännas konstigt för mig att åka dit och hälsa på. Vi har även tänkt åka till Ljusdal denna månaden så jag känner att det är bättre att spara de 400:- jag skulle lagt ut tills när vi båda ska åka hem. Ja, jag snålar men förklaringen finns i inlägget nedan.

Jag tycker absolut inte att älsklingen ska skita i att åka och sitta hemma och uggla med mig istället, absolut inte.
Men att förstå min situation tycker jag inte borde vara så himla svårt heller. Jag jobbar 96% per månaden och minst 4 kvällar till kl 22 i veckan. Vi är 3 st i vår arbetsgrupp + några vikarier som vi inte ser till ofta alls. När ska jag hinna träffa och knyta nya relationer? Jag har lärt känna 2 personer hittills utanför arbetsgruppen och de jobbar helger och har planerade helger.

Jag vill inte smita iväg de helgerna till Ljusdal av den enkla anledningen Att vi bor här nu. Här har vi vårat hem. Annars hade jag lika gärna kunnat skaffa en övernattningslägenhet på veckorna.

Men att ta en fika eller lunch på stan ensam är inte roligt. Att sitta där i biomörkret själv är inte lockande. Att vara ensam även om det  bara rör sig om en helg är en hemsk känsla när det inte finns någonting jag vill eller kan sysselsätta mig med. Vi människor är flockdjur, det är en sak som är säkert. Jag är en flockmänniska.
Jag kom ihåg första natten i Karlskrona, jag var livrädd, jag var så himla ledsen och kände mig övergiven. Det tog en dag, sen hade jag en kompis i korridoren, en vecka senare Hela korridoren plus klasskompisar. Det var tider det och en helt annan utgångspunkt. Jag kanske måste börja på Mittuniversitetet?

Jag stör mig inte på att andra har roligt, jag känner glädje med dem. Men samtidigt väcks en tanke hos mig att inte duga. Jag vet att det inte är sanningen, att vi helt enkelt inte kommit så långt i vårat Östersunds-liv. Att det kommer att ordna sig. Jag kan i vilket fall inte skaka av mig känslan.